2017 års värmländska resa

Första etappen Nedre Borgfors och ett postskriptum om Trummelsberg
Vi har varit ett par dar på en värmländsk resa. Första stopp var dock redan i Västmanland, vid de natursköna lämningarna efter hyttan i Nedre Borgfors.Här pågick järnframställning från 1700-talet till 1920. Vi tog här en välbehövlig fikapaus efter flera mils färd genom Baggådalen.

På tal om gamla hyttplatser så kom jag just på att det var något mer om den förra hyttplatsen vi besökte, den i Trummelsberg. Trummelsberg var inte bara ett avlägset beläget järnbruk slutligen nedlagt 1907 och nu i ruiner. I romanen "Yllet" av Lars Gustafsson får Trummelsberg nytt liv som västmanländskt brukssamhälle. Boken är utgiven 1973 och filmatiserades 2003 som "Sprickorna i muren". Så här beskrivs bokens huvudperson:

Jag heter Lars Herdin. Jag är nu trettiofyra år gammal och sextiotalet har gått ut. Jag bor i Trummelsberg, där jag är adjunkt i matematik och en del andra ämnen vid centralskolans högstadium.
   I år, 1970, hade jag till sist utsatt dagen för mitt självmord. Den förste oktober. Det är flyttdatum. Lars Herdins liv i ett litet västmanländskt samhälle är en lång dvala tills den dag då ett genuint matematikgeni dyker upp i en av hans klasser

Holländarna i Säfsnäs finnmark

Så for vi vidare genom de oändliga skogarna i Grangärde och Säfsnäs finnmarker. Man möter bara enstaka fordon med gula nummerplåtar. Så ligger den där som en månbas Alfa i taigan: Säfsen Resort. En älg i något plastmaterial möter. I den stora lobbyn vid den falnande lägerelden sitter dussintals människor nedsjunkna i läderfåtöljerna och med huvudena sänkta som i bön. Det är i-phonezombierna.

Två grisar

Här intog vi lunch i det flotta Hyttans café. Lunchen var inte billig: 129 kronor per person och beskrivningen gick inte heller av för hackor: "Fläsknoisette med honungsslungad savojkål, rostad tomat och äpplechutney". Den serverades på bambavis från lunchbuffé. Och det var också en tämligen ordinär bambalunch. Vi brukar inte sätta betyg på bambaluncher, men med tanke på de ekonomiska och gastronomiska pretentionerna är det svårt att låta bli. Det får bli två grisar. Man kan lägga till att noisette betyder "hasselnöt" och att de tunna skivorna av gris eller kalv ska vara smaksatta med hasselnöt. Jag tvivlar mycket på att de ganska tjocka fläskskivorna någonsin varit i närheten av en hasselnöt.

Plastälg

Herrgårdsvistelse

Så var det mil efter mil utan lador och hus och så var vi framme i Värmland. Här, strax norr om Sunne blev det övernattning i Ulvsby herrgård, en gång länsmansboställe (länsman översattes till engelska som county sherriff). Det var överlag ett trevligt ställe med utsikt över Fryken. Här satte vi i oss en fyrarätters herrgårdslunch enligt menyn:

Förrätt   Tartar på lax från Vänern och rödbetor från Torfolks gård

Varmrätt    Lamm från Fryksdalen med örtig rödvinssås och potatiskaka med chevréost 

Ost   Färskost från Lillängens Gårdsmejeri toppad med örter från trädgården

Dessert   Pannacotta med smak av fläderblomma

Det var faktiskt jättegott. Kanske kunde det ha varit lite mer smak och lite mer rosa lammfilé. Enda plumpen i protokollet var väl färskosten. Färskost är ju egentligen inget annat än silad filmjölk och jag tycker att på en sådan här festmeny hör den inte hemma. Där ska det vara riktig ost.

Ett par andra småsaker ska man väl petimeteraktigt påpeka. Det ena är att serveringspersonalen inte vet hur chèvre ska uttalas. Och det andra att rummen saknar skohorn. Vi fick låna herrgårdens enda skohorn (se bild nedan). Men grisarna uttalar sig strängt taget bara om maten. Och då får det lov att bli fyra små kultingar.

Ulvsby herrgård

Herrgårdens enda skohorn

Det går två Selma på en Monica

Så, till Mårbacka. Inträde till området gick på 40 kronor. På vägen genom skogarna hade vi passerat Hagfors där vi lockades av Monica Z-muséet som faktiskt tog 80 kronor per person. Det ansåg vi inte var prisvärt utan nöjde oss med fika och en ganska torftig bulle.

På Mårbacka serverades det dock andra bullar: Skrädmjölscrèpe med fyllning av pulled beef. Och så fick vi tillfälle att bekanta oss med påfågeln Farao (en hönsfågel som annars i vilt tillstånd återfinns i Indien och Sri Lanka).

Mårbacka

Farao

Skrädmjölspannkaka unter den Linden

Den fascistiska skulpturparken

Next stop var Rottneros Park och det närbelägna "Stamfrändesmonumentet". Parken anlades en gång av kapitalisten, majoren och högerextremisten Svante Påhlson. Så här skriver rasismforskaren Tobias Hübinette om Påhlson:

Den mycket framgångsrike och förmögne Påhlson tillhörde den överklassiga delen av den svenska extremhögern ända fram till sin bortgång 1959 och han anlitade flera högerextremt lagda konstnärer när han skapade sin berömda och utpräglat klassicistiska skulpturpark. Påhlson var gift med Margareta Montgomery, dotter till bruksägaren greve HE Montgomery som likt Påhlson själv sympatiserade med fascistiska Sveriges nationella förbund och dess dagstidning Dagsposten, och Påhlson prenumererade på fascistiska Nysvenska rörelsens tidning Vägen framåt ända in på 1950-talet.

Stamfrändesmonumentet

"Vilande Diana" av Christian Eriksson

"Engelbrekt" av Christian Eriksson

Fontän av den kände nazisten Carl Milles

Bland publiken i parken som huvudsakligen bestod av pensionärer likt oss märktes också en stor grupp syriska flyktingar som vallades i den nationalistiska miljön.

Charlotte Löwensköld på Västanå teater

Den värmländska resans höjdpunkt var förstås Västanå teaters föreställning av Selmas "Charlotte Löwensköld" - ett strålande spektakel och andra delen i den Löwensköldska trilogin. Första delen "Den Löwensköldska ringen" såg vi förra sommaren och nästa sommar kommer "Anna Swärd". Vi har också tidigare sett "Kalevala", så vi visste väl ungefär vad som var att vänta av Leif Stinnerborn: Det springs mycket i ring. Dagens Nyheters Leif Zern har försökt ge en djupare innebörd åt de Stinnerbornska ringdanserna:

På Västanå blir det tydligt redan i Magnus Stinnerboms maniskt drivande musik att något avgörande står på spel, som om den symboliserade de känslovirvlar som får såväl folk som fä att förlora förståndet. ”Charlotte Löwensköld” är långa stunder ett rent dansdrama som firar triumfer i snurrig akrobatik.      

Ja, det är rätt - det ska vara Magnus Stinnerborn. Leif står för manus och regi, Magnus för musiken, Inger för kostymerna (det finns för övrigt en utställning av hennes dräkter), Jon för marknadsföringen och Sophia är kapellmästare.

Bland dem som likt Leif Zern velat ge innebörd åt pjäsen märks Ebba Witt-Brattström som i den manliga huvudpersonen Karl-Arthur Ekenstedt ser "kulturmannen". Så här skriver hon:

Men efter ett långt liv med Kulturmän inpå knutarna verkar Selma Lagerlöf ändå ha fått nog. I tjugotalets "Charlotte Löwensköld" och "Anna Swärd" fixar inte hjältinnorna, såklart prima kvinnovirke med stor kärlekskapacitet (suck), att rå på den parodiskt självgode Karl-Arthur Ekenstedt. Även författaren gick bet på uppgiften och skrinlade en roman avsedd arr skildra hans botgöring och försoning med hustrun. Det var trettiotal och andra uppblåsta manspersoner var i full färd ned att överträffa dikten i Europa.

Det må vara hur det vill med de innebörder som tillskrivs Leif Stinnerborn och Selma Lagerlöf, men som såpopera håller pjäsen bra.

Karl-Artur Ekenstedt predikar för dyrkande kvinnor. Bild ur Västanå teaters föreställning "Charlotte Löwensköld" Foto: Per Hardestam

Från kostymutställningen: Darth Vader (Nää, kan det vara så?)

Tidigare matrecensioner

Fem grisar Matkonsulatet 

Fyra grisar Högsjö wärdshus, Nya serveringen, Ängelsberg, Klostergatans vin och delikatess, Lund, Kungsörstorp, Kohlswa herrgård, Djäknebergets restaurang, Grythyttans gästgivargård, Wärdshuset Gaggeska gården,  Bryggans Bar och Café, Västerås, Pressklubben, Gripsholms Värdshus 

Tre grisar Vinöns wärdshus, Wärdshuset Engelbrekt, Kolbäcks Gästgivargård, Bjerreds Saltsjöbads kallbadhus, Blå Kök och Bar, Karlstad

Två grisar Wanbo herrgård, Brasseri Stadsparken, Västerås, Hotell Scheele, Köping

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.