söndag 30 april 2017

Arbetets söner

I morgon är det första maj, arbetarrörelsens stora dag. Det firar vi genom att lyssna på blåsorkestern Lyran i Köping som spelar "Arbetets söner" strax utanför greken på Hökartorget.



Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.



lördag 29 april 2017

Gör inte så här! Det kan vara farligt

Varningsbild i manualen till Husqvarnas motorsåg


Praeterea censeo
Det finns politiker och partier som samarbetar med Sverigedemokraterna. De har köpt SD:s röster för att få egna maktpositioner. I utbyte har SD fått positioner som de annars inte skulle ha fått. Sådana politiker och partier (fascistkramare) bidrar till att få rasisterna att se ut som vore de rumsrena. Fascistkramarna borde skämmas. Och avgå. 

torsdag 27 april 2017

Delade städer och byar

I nästan 40 år var Berlin en delad stad. Sedan 1974 delas Nicosia i en nordlig turkcypriotisk del och en sydlig grekcypriotisk del. Gränsen mellan delarna är välbevakad. I den här serien ställer vi oss frågan om det finns svenska samhällen – städer och byar – som delas av en gräns mellan kommuner och mellan län.

Det som först väckte vårt intresse var när vi för en herrans massa år sedan såg en annons i Bärgslagsbladet om att nu skulle klezmergruppen ”Sabbath hela veckan” spela i Näverkärrets bygdegård. Det var en fantastisk tillställning. Folk kom från när och fjärran. På parkeringen kunde man se holländska turister med lättnad veckla ihop kartan. Långhåriga och barfota skogsnissar hade krupit fram ur vrårna (en av ortsbefolkningen kommenterade: ”Den där har ser ut som en som piskar fruntimmer”). Det var ett praktfullt möte mellan kultur. Den östjudiska kulturen med sina vemodiga toner, holländska turister och barfota skogsnissar mötte en präktig svensk bygdegårdskultur.

Men det som i det här perspektivet var det intressanta var att arrangemanget ingick i Lindesbergs kommuns kultursatsning ”Sommarkväll i byn”. Och Näverkärret ligger ju inte i Lindesbergs kommun. Huvudsakligen ligger byn Näverkärret i Köpings kommun. Kommun- och länsgränsen går ungefär vid järnvägsövergången. Ett litet fåtal av det redan från början fåtalet hus i byn ligger på Lindesbergssidan. Här har vi en delad by.

Vi har kollat även senare somrar och det har även då förekommit Lindesbergsarrangemang i Näverkärrets bygdegård, men inte av samma kaliber som den gången ”Sabbath hela veckan” spelade där. Min teori är att kultursekreteraren i Lindesberg fick sparken efter bravaden.
Finns det fler samhällen i Sverige som på det här sättet delas av kommun- och ibland också länsgränser? Jajamensan, det gör det.

Statistiska Centralbyrån definierar en tätort en sammanhängande bebyggelse med högst 200 meter mellan husen och med minst 200 invånare. Det blir förstås en väldig variation i storlek. De minsta tätorterna har förstås 200 invånare (på grund av definitionen). Störst är Stockholms tätort med drygt 1,5 miljoner invånare. År 2010 fanns det, också enligt SCB, 1 956 tätorter.


Av dessa delades 66 stycken av en eller flera kommungränser. I de flesta av dessa är det bara några få invånare som så att säga bor på andra sidan gränsen. En tätort har på någon punkt svällt ut lite grand över kommungränsen. Här ska jag inte som delade tätorter räkna dem där 90 procent eller mer av befolkningen bor i en och samma kommun. Det betyder att 50 av de kommuner som delas av kommungräns försvinner ur hanteringen. Här är ett exempel – Skutskärs - på hur en sådan ort kan se ut.
Det delade Skutskär
Kvar blir alltså 16 samhällen. Två av dessa är lite speciella, nämligen storstäderna Stockholm och Göteborg. Av de 1,5 miljonerna i Stockholm bor faktiskt bara 59 procent i Stockholms kommun. Resterande 41 procent är fördelade på inte mindre än 11 kranskommuner. Och ingen av dessa har mer än sex procent av hela befolkningen i tätorten Stockholm. Så här ser Stockholms tätort ut:

Det delade Stockholm
På sitt sätt liknar faktiskt Stockholm Skutskär. Tätorten har som en jätteblaffa vuxit ut över kommungränsen och avsatt smådelar i, inte bara en, utan elva grannkommuner. Göteborg visar ett liknande mönster, fast inte så extremt. 80 procent av göteborgarna bor i Göteborgs kommun, medan de övriga fördelar sig på tre grannkommuner, med de flesta (10 procent) i Mölndal. Däremot är tätorten Malmö mer koncentrerad. Hela 97 procent av malmöiterna bor i Malmö kommun.
På grund av det speciella bebyggelsemönstret kommer jag inte heller att ta med Stockholm och Göteborg i den här serien. Det gör att det blir 14 delade samhällen kvar.

Av dessa 14 tillhör 4 de delade byarnas första klass i och med att den delande kommungränsen också är länsgräns.

I denna finare sorts delade byar skulle inspirationskällan Näverkärret ha kommit med, Men så blir det nu inte. Byn är så liten och obebodd att den inte kvalificerar som tätort. SCB har ytterligare en kategori byar – småorter som har 50 – 199 invånare och högst 150 meter mellan husen. Det fanns 2010 2 920 småorter och Näverkärret är inte en av dem. Enligt hitta.se har 22 personer Näverkärret som adress. Frågan är om det inte är för långt mellan husen också. Men i alla fall.

Vid gränsen i det delade Näverkärret


Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.


torsdag 20 april 2017

Separatism eller slå näven i bordet?

Ekonomen Albert Hirschman konstruerade i en bok 1970 ett av samhällsvetenskapens mest kända och använda begrepp: ”Exit, voice and loyalty”. Det handlar om de handlingsalternativ som finns för den som är missnöjd med sina förhållanden i det rådande systemet. Exit som har översatts till svenska som ”sorti” innebär att man helt enkelt lämnar det system man är missnöjd med. Kunder slutar köpa en dålig vara. Man lämnar den organisation man är missnöjd med, säger upp sig från jobbet, emigrerar, slutar rösta på sitt parti. Voice som översatts till svenska som ”protester” innebär att man stannar kvar, protesterar och försöker påverka systemet. Lojalitet slutligen – som patriotism, varumärkestrogenhet, partiidentifikation – kan få en att trots missförhållandena stanna kvar i ett system.

Hirschmans konstruktion har lockat till tillämpningar inom de mest olikartade områden. Den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen (1998) tillämpade exit-voice-loyalty-begreppet på etniska minoriteters strategier gentemot det större majoritetssamhället. Minoriteten kunde låta sig assimileras (lojalitet) eller inkorporeras (voice) eller separera (exit) sig från majoritetssamhället. I en skrift om den finska minoriteten i Sverige och den svenska minoriteten i Finland (2005) och vilka strategier dessa grupper har valt i sitt förhållande till majoriteten gjorde jag ett försök att bygga vidare på dessa strategier. Jag menade att det gick att urskilja tre strategier:

Tre integrationsstrategier
I den individuella integrationsstrategin, är identifikationsobjektet storsamhället. Medlemmar av den underordnade och underprivilegierade gruppen är utestängda från detta, men strävar efter att på olika sätt ta sig in i stor­samhället. Detta kan ske genom individuellt agerande: Man kan söka efterlikna storsamhällets medlemmar: lära sig tala deras språk utan brytning, skaffa sig utbildning, rakpermanenta krulligt hår, försvenska sitt namn. Men det finns också ett utrymme för politisk handling: Man kan kräva att olika hinder för de underordnades inträde rivs ned. Hit hör t ex krav om förenklade naturalisationsregler, rösträttsbestämmelser o s v.

I den kollektiva integrationsstrategin är det primära identifikationsobjektet det egna kollektivet. Detta är grunden för politisk organisering inom gruppen. Men samtidigt måste det finnas någon form av identifikation med storsamhället. För att man ska kunna moti­vera att det är legitimt att kräva åtgärder från storsamhället som kommer gruppen och deras medlemmar till nytta, måste man markera en tillhörighet till detta samhälle. Eftersom gruppen tillhör samhället, kan den kräva handling av samhällets politiska institutioner.

I den separerande strategin blir däremot det egna kollektivet det enda identifikationsob­jektet. Genom stark sammanhållning i gruppen blir det möjligt att konstruera egna institutio­ner som förser gruppmedlemmarna med de nyttigheter de anser sig behöva.

Frågan om skolan för finska invandrare
I studier av den finska skolfrågan i Sverige tyckte vi oss finna exempel på alla dessa strategier. I början var det inte tal om någon sverigefinsk identitet. Det gällde att bli svensk. Skolbarnen skulle lära sig svenska så fort som möjligt. Möjligen kunde man tänka sig att använda finska språket under en kortare övergångstid för att underlätta övergången till en svensk skola. Så småningom ersattes denna ”individuella integrationsstrategi” av en ”kollektiv strategi”. Man började ställa krav framförallt på kommunerna. Det man ville ha var finskspråkiga klasser i den kommunala skolan. De egna organisationerna användes för att ställa krav. Många engagerade sig i kommunalpolitiken. Landsmän i den kommunala förvaltningen fungerade som brohuvuden. Det ordnades aktioner och skolstrejker. Fram emot 1990-talet kom ett plötsligt skifte: Kraven på finska klasser i den kommunala skolan tonade ut. Istället började man engagera sig för egna friskolor. Nu skulle inte längre majoritetssamhället producera vad gruppen ansåg sig behöva. Istället började man bygga egna institutioner. I termer av strategier hade man övergått från den kollektiva integrativa strategin till en separerande strategi.

En jämförelse mellan hur de finskspråkiga minoriteterna i ett antal kommuner har agerat leder fram till slutsatsen att den separa­tistiska strategin är något som minoriteten tar till då den misslyckats med den kollektivt-inte­grativa, d v s att utvinna förmåner från det allmänna. Valet mellan den individuella och kollektiva integrationsstrategin har vi studerat mindre, men vi har sett hur utvecklingen startat med den individualistiska strategin för att i ett mer utvecklat skede övergå till den mer resurskrävande kollektiva strategin. I just det här fallet ser det ut att finnas en bestämd dynamik. Man startar med den individuella integrationsstrategin: Underlätta för individuella medlemmar av gruppen att göra karriär in i majoritetssamhället. Med ökande resurser i form av gruppsammanhållning, organisationer och kontakter med majoritetens institutioner övergår man till den kollektiva strategin: Inte bara enskilda medlemmar av gruppen ska lyftas, utan gruppen i dess helhet ska lyftas upp i samhällets rangordning. Denna strategi framstår sedan som prioriterad. När man har stött på misslyckanden och motgångar övergår man till en mer separerande strategi. Man strävar efter att inom gruppen bygga upp egna institutioner som tillfredställer gruppens behov.

Från medborgarrättsrörelse till Black Power
Invandrare är inte de enda underordnade och missgynnade grupperna i samhället. Hit hör också åtminstone arbetarklassen men även kvinnor. En intressant fråga är om de tre strategierna och de iakttagelser vi gjorde i den finska skolfrågan är mer generella och även gäller i andra missgynnade grupper. Man kan också ställa frågan om de här iakttagelserna också har betydelse för andra etniskt bestämda minoriteter.

Malcolm X
En etnisk minoritet som länge drivit en kamp för sin ställning i samhället är den afroamerikanska. Genom det trettonde tillägget till den amerikanska konstitutionen avskaffades slaveriet 1865.  Hundrafyrtiofyra år senare – 2009 – tillträdde Barack Obama som USA:s första svarte president. Medborgarrättsrörelsen fram till 1960-talet handlade mycket om att tillförsäkra de svarta samma rättigheter som vita amerikaner. Det handlade om undanröjande av hinder för rösträtt, tillgång till utbildning och att motarbeta rassegregering i olika sammanhang. Man kan säga, att det i mycket var en kamp för att skapa en grund för individuell integration som fördes. Under det sena 1960-talet växte istället Black Power-rörelsen fram. Kraven var nu mer separatistiska.

Integration var bara en undanflykt för att bibehålla de vitas överhöghet. Vad det gällde var att krossa denna vita överhöghet, förklarade en av förgrundsfigurerna Stokely Carmichael. En annan ledande figur var Malcolm X som förespråkade upprättandet av ett separat land för svarta. Också i den afroamerikanska rörelsen kan vi på det här sättet urskilja en övergång från en integrationsstrategi – med framförallt individualistiska förtecken – till en separatistisk strategi som ett resultat av besvikelser med den tidigare strategin.

Arbetarrörelsen och klasskampen
Från mitten av 1800-talet växte det fram liberala arbetar- och fackföreningar ofta på initiativ av icke arbetare. En del av dessa var ganska bisarra skapelser som brännvinskungen L O Smiths arbetarringrörelse där kooperativa idéer kombinerades med kamp mot brännvinsmonopolet. På 1880-talet slog socialismen igenom i fackföreningsrörelsen.

Svante Nycander skriver om bildandet av det socialdemokratiska partiet:

När det socialdemokratiska arbetarpartiet bildades … skrev Social-Demokraten att fackföreningarna hade bildats på klasskampens grund. ”Häri ligger det osynliga band, som trots fackföreningarnas formella neutralitet binder dem samman oupplösligt med det parti, som i politiken, på klasskampens grund liksom de, kämpar för arbetarståndets frigörelse.”
    Klasskampen var troligen en starkare mobiliserande idé än socialismen. Den kunde liberalerna i fackföreningarna inte anamma och inte heller bjuda effektivt motstånd mot.

Brännvinskungen Lars Olsson Smith
Nyckelordet är klasskamp. Klasskampen handlar om att förbättra arbetarklassens situation. I den teori som ligger bakom begreppet är det en intressekonflikt mellan arbetarklassen och kapitalet. Förbättringar för arbetarklassen kommer därför att handla om att vinna förmåner för arbetarna på kapitalisternas bekostnad. Det som sker på 1880-talet är på det här sättet den kollektivt-integrativa strategins genombrott i den svenska arbetarrörelsen. Men det är inte frågan om att göra sig av med kapitalistklassen. Arbetarklassen ska integreras och lyftas i det system där kapitalismen finns kvar. Att bryta kapitalismens övermakt, att krossa kapitalisterna som klass blev istället kommunismens strategi. Kommunismen står på så sätt för en långtgående separerande strategi. Kommunismen blev arbetarrörelsens motsvarighet till Black Power.

Men det har också under arbetarrörelsens hela existens funnits ett annat slags separatism: Inom ramen för det kapitalistiska samhället har arbetarna byggt upp sina egna institutioner. Det lite ironiska slagordet ”Från Unga Örnar till Fonus” sammanfattar detta subsamhälle där det var möjligt att leva en stor del av livet: Folkets park, Unga örnar, SSU, kvinnoförbundet, partiet, Konsum, HSB, ABF, PRO och som sagt, sist Fonus.

Pelarisering
Det finns i historien andra exempel på sådana arbetarrörelse-subsamhällen. Mest berömd är nog den nederländska ”pelariseringen” (verzuiling på nederländska, pillarisation på engelska). Det nederländska samhället var under större delen av 1900-talet organiserat i fyra ”pelare” – protestanter, katoliker, socialister och liberaler. Inom var och en av dessa pelare fanns politiska partier, radiostationer, ungdomsorganisationer, fackföreningar, arbetsgivarorganisationer (inte i den socialistiska pelaren), tidningar, skolor, universitet, sjukhus, idrottsföreningar. Pelariseringen anses numera vara upplöst (depillarisation) även om det fortfarande finns spår av den i det nederländska samhället. Det kan t ex gälla skolor och TV-stationer.

De nederländska pelarna
Ett annat mycket omtalat exempel är Österrike, där det mesta av organisationslivet åtminstone under andra hälften av 1900-talet var uppbyggt i två pelare med respektive Socialdemokraterna och det katolska Österrikiska Folkpartiet i centrum. Den österrikiska pelariseringen var minst lika omfattande som den nederländska. En sammanställning listar t ex varsin alpin klubb för vardera pelaren.

Kvinnorörelsen
Liksom medborgarrättsrörelsen startade kvinnorörelsen i huvudsak med krav om lika rättigheter för män och kvinnor. Rösträtt var förstås en viktig sak. Men det handlade också om tillträde till utbildningar och olika yrken. I Sverige vanns rösträtten 1919 (tillämpades första gången 1921). Det var också under 1900-talets första decennier som olika utbildningar öppnades för kvinnor. Men något avgörande genombrott för kvinnors deltagande i politiken och för den delen i det ekonomiska livet kom inte förrän från 1970-talet och framåt.

Betydelsefulla reformer var utbyggnaden av barnomsorgen, föräldraförsäkringen och jämställdhetslagen. Och genombrottet i politiken kom först på 1990-talet som en följd av kvinnorörelsens hot att starta ett nytt parti. Överhuvud skedde ett skifte i kvinnorörelsen vid den här tiden. Man talar om en kvinnorörelsens andra våg under 1960- och 70-talen. Man kan se detta som en övergång från första vågens individuellt orienterade integrationism till en integrering av kvinnor som kollektiv. Liksom Black Power ställde svarta mot vit överhöghet och klasskampen var en kamp för arbetarklassens intressen mot kapitalet ställde nu kvinnorörelsen kampen mot patriarkatet på dagordningen.

Det har emellanåt också funnits idéer om en separerande strategi. Det har särskilt gällt en lesbisk separatism. Bygget av särskilda institutioner för kvinnor som organisationer, bokhandlare, restauranger och förlag är exempel på en feministisk separatism. Den betydelse som relationen mellan könen har för reproduktionen gör det svårare att föreställa sig en radikal separatism som den svarta rörelsens dröm om ett eget land för svarta amerikaner eller realsocialismens avskaffande av kapitalistklassen.

Sammanfattning
I väldigt olikartade motsättningar går det att urskilja de tre strategierna. I flera fall har den individuella integrationsstrategin varit en startpunkt. Kampen har förts för att riva ned de hinder som finns för enskilda medlemmar av den missgynnade gruppen att ta sig in i och göra en karriär i majoritetssamhället och dess strukturer. Rösträtt och tillgång till utbildning har varit viktiga instrument i såväl medborgarrättsrörelsen, arbetarrörelsen och kvinnorörelsen. Småningom har man upptäckt att denna individorienterade strategi inte löser problemen. Man har upptäckt att det finns hierarkier och maktordningar som lägger hinder i vägen för en förbättring för de missgynnade. Samtidigt har gruppens resurser vuxit och man har mognat för att föra en kamp för det egna kollektivet gentemot de makthavande, må det vara de vita, kapitalet eller patriarkatet. Separerande strategier har ibland blivit resultatet av besvikelser och misslyckanden i denna kamp, men har också ibland kommit till användning av andra skäl och med andra syften. Rörelsens positioner har cementerats med hjälp av olika slags institutioner. Pelariseringen även i dess milda svenska form är ett exempel. Kanske var realsocialismen också ett särskilt långtgående fall. Det har varit svårt för dessa avskilda sektorer att överleva tillsammans med majoritetssamhället (för realsocialismen får man väl säga att världskapitalismen utgjorde majoritetssamhället). I flera fall har det också skett en inre degenerering i de separerade systemen.



Att läsa

Hirschmans bok om de tre handlingsalternativen: Albert O Hirschman (1970) Exit, voice, and loyalty: responses to decline in firms, organizations, and states Cambridge, Mass.: Harvard University Press.

Den finns också på svenska: Albert O Hirschman (2008) Sorti eller protest: en fråga om lojaliteter Lund: Arkiv.

Utvecklingen till de tre strategierna kommer från Thomas Hylland Eriksen (1998) Etnicitet och nationalism Nora: Nya Doxa.

Studien om den finska skolfrågan finns publicerad i Henry Bäck, Nina Granqvist, Siv Sandberg &  Susan Sundback (2005) Svenskt och finskt i kommunerna Göteborg: Förvaltningshögskolan.

Fallstudierna redovisas i Paula Rodrigo Blomqvist (2005) Närvarons politik och det mångetniska Sverige: om att ta plats i demokratin. Göteborg: Förvaltningshögskolan.

Sammanfattningar av projektet finns på svenska i Henry Bäck (2006) ”Strategier för välfärdsservice på minoritetsspråk” i Marianne Junila & Charles Westin (red) Mellan majoriteter och minoriteter. Om migration, makt och mening Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland

och på finska i Henry Bäck (2007) ”Vähemmistökielisten hyvinvointipalvelujen stretegioita” i Marianne Junila & Charles Westin (red) Kahden puolen Pohjanlahtea II: Ennemistöjen ja vähemmistöjen kesken Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.

Svante Nycanders text om den liberala arbetarrörelsen och klasskampen finns på webadressen http://www.svante-nycander.se/arkivet/Liberalismen.htm




Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.


söndag 16 april 2017

Julian, Linnea och Ruben på äggletning

I spänd förväntan på avfärd: Bubbelblåsning

... och vandring längs Hedströmmen. Påminner lite om barnen från Frostmofjället
Äntligen vid parkens grindar
Linnea har hittat ett ägg
Hela skörden. Tyvärr ingen vinst i äggbingo och inte heller i tipspromenaden som Julian gick ...
... men Linnea sopade hem priset för bäst utklädda



Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.


onsdag 12 april 2017

Kommunstyrelsen i Skinnskatteberg får underkänt. Skolinspektionen hotar med miljonböter.

Kommunstyrelsen i Skinnskatteberg sköter inte sin uppgift som huvudman för skolan. Det är i koncentrat slutsatsen av Skolinspektionens granskningsrapport som kom i januari förra året. Kritiken var okänd för kommunledningen ända fram till när åtgärder skulle redovisas. Kommunen fick då dispens i nästan ett halvår att vidta åtgärder. När tiden löpt ut visade det sig att Skolinspektionen inte var nöjd med åtgärderna. Kommunen fick då mer tid på sig – ytterligare sju månader. Om det inte blir godkänt resultat då hotar miljonböter.

Skolinspektionen är en statlig myndighet som ska se till att skolor och förskolor och deras ägare, kommuner och friskoleföretag sköter sitt uppdrag enligt lagen. Under 2015 gjorde myndigheten en inspektion av förskolan, fritidshemmet och grundskolan i Skinnskattebergs kommun. Tillsynen handlade både om hur de olika verksamheterna och kommunstyrelsen skötte sitt uppdrag. När det gällde verksamheten d v s Klockarbergsskolan och förskolan blev det inga anmärkningar. Läs beslutet om skolan här. Däremot riktades anmärkningar mot kommunstyrelsen. Skolinspektionen hittade brister i alla avseenden: grundskolan, förskolan och fritidshemmet.


Kommunstyrelsen hade ingen koll på kritiken. Första information till skolpolitikerna tre veckor innan tidsfristen gick ut. Den politiska ledningen visste inget om frågan fyra dagar innan bristerna skulle ha rättats till.
Kommunstyrelsen beordrades att rätta till alla brister till den 29 april 2016. Vid kommunfullmäktiges möte den 25 april, d v s fyra dagar innan tidsfristen skulle gå ut undrade en orolig fullmäktigeledamot hur kraven från skolinspektionen hanterades. Hon ställde en fråga till det populistiska folkpartistiska kommunalrådet Carina Sándor. Eftersom kommunalrådet inte var på plats utan var på något folkpartistiskt möte besvarades frågan av kommunstyrelsens vice ordförande centerpartisten Ulf Kjellin. Svaret var chockerande. Kjellin förklarade att han över huvud taget inte kände till frågan och summerade ”du får inget svar av mig.”

Allt tyder på att kommunstyrelsen inte hade en aning om skolinspektionens allvarliga kritik, och att inga åtgärder hade vidtagits för att rätta till bristerna. Politikerna i kommunstyrelsens barn- och utbildningsutskott hade inte informerats förrän den 5 april. Det hade då gått nästan två och en halv månad sedan skolinspektionens beslut hade kommit in till kommunen. På tre veckor skulle alltså politikerna i utskottet aktivera kommunstyrelsen att göra något åt bristerna.

Det är i det närmaste obegripligt hur det kunde gå så här. Antingen hade skolinspektionens beslut fastnat i den kommunala förvaltningen, som inte hade förstått situationens allvar. Eller så hade barn- och utbildningsutskottets ordförande informerats och inte heller han hade då förstått vad som gällde. Om kommunstyrelsen ska ställa någon till svars för brister i förvaltningen så är det kommunchefen Nima Poushin som får ta ansvaret. Om det är den politiska ledningen för barn- och utbildningsutskottet som varit proppen i systemet får det gå ut över utskottets folkpartistiska ordförande Tobias Jarstorp.

Det var förstås alldeles omöjligt att göra något åt saken med så kort varsel. Skolinspektionen gav därför kommunen extra tid till i september 2016. Den 23 september redovisade kommunstyrelsen till myndigheten vad man gjort för att rätta till bristerna. Skolinspektionen gjorde då en uppföljning. Resultatet av uppföljningen blev ännu en chock. Skolinspektionen konstaterade i sina beslut att felen inte rättats till. Så här skriver myndigheten: ”Vid uppföljning av tidigare beslut konstaterar Skolinspektionen att huvudmannen inte avhjälpt påtalade brister. Skolinspektionen förutsätter att huvudmannen skyndsamt vidtar åtgärder för att avhjälpa dessa brister.” Inte heller nu hade alltså kommunstyrelsen tagit kritiken på allvar.

Den som vill läsa skolinspektionens beslut efter uppföljningen i september kan hitta dem här: grundskolan, förskolan och fritidshem.

Kommunstyrelsen sköter inte sina uppgifter enligt skollagens krav. Bristerna avser ett antal paragrafer i skollagen. Framförallt handlar det om brister i elevhälsa, hantering av kränkningar och uppföljning av resultat.
I sak innebär skolinspektionens kritik att kommunstyrelsen som huvudman inte fullgör de uppgifter som skollagen kräver. Kommunstyrelsen bedriver alltså en verksamhet som inte uppfyller lagens krav.

Inspektionen konstaterar att det finns brister i elevhälsan och att kommunstyrelsen därigenom inte uppfyller kraven enligt skollagens andra kapitel § 25. Vidare tar man inte hand om anmälningar om kränkande behandling på ett tillräckligt sätt. Därigenom uppfyller kommunstyrelsen inte kraven enligt skollagens sjätte kapitel § 10. Det finns brister i kvalitetsarbetet, uppföljningen av resultat, beslut och genomförande av utvecklingsåtgärder. Kommunstyrelsen uppfyller därför inte kraven enligt skollagens fjärde kapitel paragraferna 3, 6 och 7. När det gäller fritidshem och förskola tillkommer ytterligare några paragrafer i skollagen där kommunstyrelsen inte sköter sitt uppdrag enligt skollagens krav.

Kommunen riskerar böter i miljonklassen om inte felen rättas till.
I de chockartade uppföljningsbesluten ger myndigheten kommunstyrelsen ytterligare tid att rätta till bristerna. Nu ska de redovisas senast den 28 april i år. I ljuset av hur det har gått hittills hotar skolinspektionen nu också med vite (böter) om inte felen rättas till dess. För var och en av skolformerna grundskola, förskola och fritidshem hotar man med böter på 300 000 kronor, alltså sammanlagt 900 000 kronor. Kommunen riskerar att få punga ut med denna summa om inte kommunstyrelsen nu i slutet av april på ett godtagbart sätt har rättat sig.

Jo, det var bättre förr. Tidigare kritik från myndigheterna har lett fram till rättelser som blivit godkända. Den här gången blev det underkänt och med böteshot om det inte blir någon rättelse.
I debatten har de som vill försvara kommunstyrelsens hantering försökt skylla på dem som haft ansvaret tidigare. Statliga myndigheter gjorde inspektioner av skolan i Skinnskatteberg både 2006 och 2010. Vid båda tillfällena fick kommunen kritik som i mycket liknade den som kommunen nu har fått. Det kan därför ligga nära till hands att skylla dagens brister på tidigare fel.

Men det finns en viktig skillnad mellan de tre granskningstillfällena. Liksom den här gången har tillsynsmyndigheten gjort uppföljningar. Men vid båda tillfällena har man vid dessa uppföljningar konstaterat att åtgärder har tagits som rättat till bristerna. Uppföljningen av tillsynen 2010 kan man läsa här. I två olika uppföljningar av tillsynen 2006 slår myndigheten fast ”att Skinnskattebergs kommun har vidtagit åtgärder för att komma tillrätta med de påtalade bristerna. Enligt Skolverkets bedömning bör det därför fortsättningsvis vara möjligt för kommunen att uppnå kraven i de nationella bestämmelserna” (Skolverkets uppföljning) och ”Skinnskatteberg har redovisat åtgärder på rektorsområdesnivå och kommunnivå för att förbättra verksamheten. Av redovisningen framgår att åtgärderna lett till att verksamheterna i högre grad uppfyller de nationella kraven.” (Skolinspektionens uppföljning).

Skillnaden är uppenbar. Vid de två tidigare inspektionerna har myndigheterna godkänt kommunens åtgärder. Den här gången blev det underkänt och med hot om miljonböter. Det går inte att skylla dagens misslyckanden på andras gamla synder.

Anmärkningsvärt
Hela hanteringen är försiktigt uttryckt anmärkningsvärd.

Tidigare inlägg om skolan i Skinnskattebergs kommun

Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

söndag 9 april 2017

Överklagandeskolan

”Land skall med lag byggas” är ett gammalt valspråk som finns i flera av de gamla landskapslagarna. Det gäller än idag att om samhället ska fungera och om vi ska kunna leva tillsammans måste det vara en rättsstat. I rättsstaten ingår att det allmänna inte får fatta beslut godtyckligt. Staten och kommunerna måste följa lagen. Populisterna hatar rättsstaten. Inte minst kan vi se det på Förenta Staternas bisarra president som vid sidan om journalisterna ser domstolarna som sina främsta fiender. I Storbritannien kallar boulevardpressen de domare som beslöt att det inte gick att sätta igång Brexit-processen utan ett parlamentsbeslut för ”folkets fiender”.


I de svenska kommunerna finns ett skydd för rättsstatens principer i reglerna om laglighetsprövning. I dessa tider av populistiska angrepp på rättsstaten – och därmed på demokratin – är det en viktig folkbildningsuppgift att sprida kunskap om laglighetsprövningen. Sådana angrepp kan komma från såväl de högerextremistiska Sverigedemokraterna som från politiker inom de etablerade partierna. Då är det viktigt att alla vet att möjligheten att få laglighetsprövning av kommunens beslut är en rätt som tillkommer oss alla. 

Utnyttja den!

Läs hela texten genom att klicka under "Sidor" i menyn till vänster.

Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.


lördag 1 april 2017

Tystnaden i topp

I fokus för läsarintresset i mars var försöken att sätta munkavle på de anställda i Skinnskattebergs kommun; en fråga som vi alldeles säkert kommer att få anledning att återkomma till. Inlägg om tystnadskulturen återfinns både på förstaplats och på åttonde plats på topplistan.

Antal besökare var i mars 410 (452 i februari). Av dessa var 233 (259) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,33 (1,31) och genomsnittlig tid per besök var 61 (68) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, USA, Finland, Norge och Ryssland. Ströbesökarna var från Bosnien och Hercegovina, Brasilien, Frankrike, Israel, Kanada, Portugal, Schweiz, Tjeckien och Ukraina.

De tio mest visade inläggen i mars:

1
2
3
4
5
6
7
8
9
10



Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.