Strövtåg: Diligensrånet på Stjärnviksvägen

I ett par avsnitt har vi följt Hedströmmens biflöde Gisslarboån och dess källor och hamnade slutligen i Bockhammar där Ebba Brahe en gång satt och suktade efter Gustav II Adolf. Nu tar vi ett skutt över skogen till huvudflödet och hamnar i Skinnskatteberg.

Att råna värdetransporter har alltid lockat skumma element. Innan posten lade ned var en särskild specialitet just postrån. Till en början med framfördes posten av springande, sedermera beridna postförare. Så småningom övergick man till rullande transporter, postskjutsar och diligenser. Dessa var speciellt tacksamma rånoffer eftersom de var fast på vägen och inte kunde ta sig undan från rånarna genom att vika av in i terrängen. Postrån bestraffades vanligen med dödsstraff. År 1855 dömdes inte mindre än sex personer till döden för postrån.

Från Skinnskatteberg går en grusväg via Bockhammar till Stjärnvik. Förr var Stjärnviksvägen en viktig väg norrut mot Västanfors och Norberg från Skinnskatteberg. Lektorn vid krigshögskolan i Karlberg Carl Wilhelm August Tham skriver i sin ”Beskrifning öfver Westerås län (1849) om bergslagsvägarna norrut från Köping:

… en stor bergslagsväg, af mycken vigt för orten, utgår från Köping, upp åt nordvest utefter Hedströmmens dalgång, genom Malma till Hed, der den delar sig i tvenne: en går norr ut
genom Gunilbo utefter Svansjöarnes vattendrag till Westanforss, och derifrån dels öfver Kolbäcks-ån till Norberg, dels utefter densamma till Söderbärke af St. Kopparbergs län; den andra följer Hedströmmens hufvudgren till Malingsbo af samma län.

De två grenarna av vägen från Hed motsvarar nästan exakt dagens länsväg 250 + riksväg 66 (grenen mot Söderbärke) och länsväg U-596 + länsväg 233 (grenen mot Malingsbo). Stjärnviksvägen sammanband dessa båda huvudstråk och erbjöd en väg mot Västanfors, Norberg och Dalarna från Skinnskatteberg – en uppgift som idag närmast faller på riksväg 68.

Ett par kilometer från Skinnskattebergs samhälle, där vägen korsar den nutida vandringsleden Bruksleden ligger mellan de båda backarna Lilla och Stora Rövarbacken Rövarkurvan). Här sägs en postdiligens framförd av en kvinnlig kusk ha blivit rånad med dödlig utgång. När detta skulle ha skett är ej enkelt att veta. Dock finns denna information med när man läser om platsen på Riksantikvarieämbetets Fornsök. 

 

Persontrafiken sköttes förr genom skjutssystemet där bönderna ålades att hålla med hästar och skjutsdrängar. På liknande sätt organiserades postbefordran med postbönder och löpande, så småningom beridna postförare. Som ett komplement infördes mot slutet av 1600-talet beridna statliga postiljoner. Diligenser skulle kombinera post- och personbefordran och utvecklades på kontinenten, men blev aldrig någon succé i Sverige. Kortvariga försök gjordes i enskild regi med passagerar- och paketdiligenser på sträckorna Stockholm – Uppsala och Stockholm – Skåne på 1700-talet.

 Först i början av 1800-talet inrättades i första hand privata diligenslinjer. 1831 startade postverket diligenslinjer Stockholm – Ystad och Stockholm – Göteborg. Det visade sig dock snart att det var omöjligt att driva verksamheten till rimliga kostnader och 1834 lades verksamheten ner. Fram till 1850 sköttes diligenserna helt av privata entreprenörer. Riksdagen avskaffade 1860 postbondesystemet och postverket inrättade under början av 1860-talet ett stort antal diligenslinjer. 1866 nådde diligenssystemet sin höjdpunkt med 40 linjer och 19.000 personer reste med postens diligenser. Konkurrensen från järnvägen gjorde att diligenssystemet ganska snart minskade i betydelse. Efter 1882 fanns bara linjen Göteborg – Varberg kvar och 1893 sålde posten ut sin gamla vagnpark bestående av 45 kalescher och 20 kupéer.

Kgl Postverkets kupé respektive kalesch

Kunglig befallningshavande (landshövdingen) skriver i sin femårsberättelse för åren 1866 – 1870 om postföreningen i länet:

Postdiligens går året om emellan Vesterås, Sala och Falun samt vintertiden emellan Vesterås och Uppsala å ena samt Vesterås och Köping å den andra sidan. För öfrigt föres posten dels på kärra, dels med jernväg, der sådan finnes att begagna, och dels med ångbåt under den tid öppet vatten gifves.

Under denna postdiligenstrafikens höjdpunkt var med andra ord linjenätet i Västmanlands län tämligen glest. Det troliga är väl därför att den ”diligens” som rånades vid Rövarkurvan snarare var en ”kärrpost”.

Det var inte ovanligt med rån av posttransporter. Under 1800-talet ökade postrånen. För att kunna försvara sig mot rånare och vilda djur utrustades postiljonerna 1839 med pistoler, samtidigt som sabeln behölls som tjänstevapen. Under 1870-talet började posten byta ut pistolerna mot moderna revolvrar, inköpta från armén. Revolvrarna avfördes från Postens centralförråd så sent som 1962. Det sista postalvapnet var batong, det avskaffades så sent som 1973. Någon beväpnad postiljon lär inte ha medföljt den stackars kvinnliga postföraren vid Rövarkurvan, så hon var nog chanslös när rånarna slog till.

Den som åkte fast kunde räkna med att bli av med huvudet. Busarna Gustav Adolf Eriksson Hjert och Konrad Petterson Lundqvist Tector träffades på Långholmen och började där planera en stöt. De kom överens om att råna postdiligensen mellan Sparreholm och Eskilstuna när de blev frigivna. Natten till den 1 augusti 1874 väntade de båda på vagnen. För att tvinga diligensen att stanna hade de stängt en grind. Vagnen kom och kusken, Johan August Larsson, hoppade av för att öppna grinden. Hjert dödade då honom med ett skott. Civilingenjör Herman Upmark som satt i vagnen blev skjuten och dog senare på dagen. Rånarna upptäckte att det var fel vagn de hade stoppat. Vagnen de hade tänkt råna kom strax efter och körde fort därifrån när de såg vad som hade hänt.

Så småningom åkte de båda ganska misslyckade postrånarna fast och dömdes till döden. Tectors avrättning på Gotland blev en blodig historia. Inte mindre än tre hugg krävdes innan Tector definitivt hade blivit av med huvudet. En samtida tidningsrapport skrev:

 ... skarprättaren Steineck  fattade derpå straxt bilan, och sedan Tektors ställning blifvit något ändrad, höjde han bilan... Hon föll, döden syntes genast hafva följt, men hugget var - snedt. Ännu ett måste göras; detta träffade bättre, men för tredje gången måste bilan höjas och sänkas, innan hufvudet var fullkomligt skildt från bålen..."

Då gick det betydligt galantare vid Hjerts avrättning i Malmköping. Med ett enda välriktat hugg skilde bödeln Johan Fredrik Hjort huvudet från kroppen. På bilden kan man om man tittar noga se den dekapiterade Hjert med huvudet bredvid sig.

Avrättningen av postrånaren Hjert

Referenser

Eriksson Tommy (1996)  Hästskjuts- och diligenstrafik. Äventyr, organisation & lag genom 650 år Nyköping: Landstingsarkivet

Riksantikvarieämbetet Fornsök Skinnskatteberg 267:1

Statistiska Central-Byrån (1872) Bidrag till Sveriges Officiela statistik. Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes femårsberättelser. Ny följd 3. Åren 1866 – 1870. Vestmanlands län

Tham Wilhelm (1849) Beskrifning öfver Westerås län Stockholm: C. A. Bagges Förlag

Strövtåg i Hedströmsdalen. Tidigare avsnitt i serien:

Skunkträdsfrun 

Draken i Ströbohög 

Att tysta ett kyrktorn  

Kolsvas röda grus 

Orangeriet och skvadern 

I finnskogarna 

De galna grevarna

Ebba Brahes klagan