Strövtåg: Kolsvas röda grus

I förra avsnittet undersökte vi konsekvenserna av att jättar inte tål kyrkklockors pinglande. Utgångspunkten var Malma kyrka som var nära att träffas av en sten kastad från Korslöts skans. Vi gjorde också en utflykt till Skinnskattebergs kyrka som jättinnan Stor-Kari försökte pricka med en slunga hon tillverkade av ett av sina strumpeband. Nu återvänder vi söderut. Vi följer väg 250 ungefär 4 kilometer mot nordväst från Malma kyrka. Här träffar vi på Tyskbron över floden. Eller snarare träffar vi inte på Tyskbron eftersom den rivits.

I villaträdgårdarna i Kolsva är det ett vackert rödvitt grus på gångarna. Också hos oss i Västanhed är det röda gruset vanligt. Gruset kommer från Kolsva fältspatsgruva som ligger i skogen ungefär 3 kilometer västerut från den obefintliga Tyskbron över Hedströmmen. Tyskbron uppbar en gång en smalspårig järnväg där material transporterades från gruvan till en omlastningskaj vid Torp. Där lastades materialet om till KUJ-tåget för vidare transport söderut. Tåget mellan fältspatsgruvan och Torp drogs av loket ”Lotta” som numera kan beskådas vid Östra Södermanlands Järnväg i Mariefred.

Tyskbron den gången det begav sig

Gruvan drevs 1896 – 1904 av ett tyskt företag som anlade järnvägen. Till en början hade man inget lokomotiv utan tåget drogs av oxar eller hästar. Efter 1904 övertogs arrendet av det tyska företagets platschef som rustade upp spåret, anlade Tyskbron, skaffade lokomotivet Lotta och anställde en ångmaskinist.

Lokomotivet Lotta

Gruvan daterar sig annars till 1860-talet. Brytning av kvarts, fältspat och diverse mineraler pågick i hundra år till 1966. Därefter var det bara gruskrossning och nu har också den verksamheten upphört. Det har blivit omöjligt för oss att få tag på det röda kolsvagruset och så småningom kommer villaträdgårdarnas grusgångar såväl i Kolsva som i Västanhed att övergå till det vanliga trista krossade gråberget. Tragiskt.

Gruvan

I början av 1900-talet var många dalkullor sommartid anställda för att sortera stenmaterialet, som fraktades upp ur gruvan. Detta arbete utfördes i ”knackhuset” man fick med hammare ”knacka” isär stenmaterialet så att fältspat, kvarts och skrotberg åtskildes. Kullorna bodde i en stuga vid vilken stora slagsmål ska ha utkämpats mellan smeddrängar från Kolsva och bonddrängar från den bygden. Man kan förmoda att det inte var sten och mineraler drängarna slogs om.

Vandrande kullor var de som drog in pengar till familjerna hemma i Dalarna. Flera hundra kvinnor vandrade söderut varje år vid Mickelsmäss. De var populära i många sysslor, ofta tunga arbeten. Det fanns till och med rallarlag av bara dalkullor. De vandrade höst och vår för att försörja sina familjer. Några hamnade i Kolsva.

Vandrande kulla

Man förstår Kolsva fältspatsgruvas märkvärdighet om man läser i den av Sveriges Geologiska Undersökning utgivna beskrivningen till berggrundskartan för Köpings kommun (Persson & Kübler, 2010):

Inom kommunen ligger den berömda fältspatgruvan i Kolsva (fig. 10, 11). Information om denna finns att hämta i Lundegårdh (1971). Detaljundersökningar har gjorts av Hjelmqvist (1944). Huvudbergarten är en grov pegmatit med röd mikroklinpertit och gråvit eller vit kvarts. En del glimmer, både biotit och muskovit, kan ingå. Pegmatiten har en nord–sydlig utsträckning och stupar 50 grader mot väster. Beryll och krysoberyll har påträffats och tillvaratagits. Brytningen inleddes 1894 men är nu avslutad. Totalt har ca 400 000 ton fältspat och 60 000 ton kvarts tillvaratagits. En del av materialet krossas idag och används till väggrusMellan 1890 och 1940 bröts i gruvan 25 ton mineral innehållande beryllium. Detta gör gruvan till den största fyndigheten i Sverige och förmodligen i Europa.

Här ligger gruvan

Det röda gruset. Plåtat hos grannen som bl a är duktigare än vi på att hålla efter ogräs i grusgångarna

Strövtåg i Hedströmsdalen. Tidigare avsnitt i serien:

Skunkträdsfrun 

Draken i Ströbohög 

Att tysta ett kyrktorn