tisdag 25 februari 2014

Tidningstjuven hann före

Idag var tidningstjuven snabbare än jag och hann nappa åt sig dagens Dagens Nyheter ur lådan innan jag hann dit. Snopet för mig men kul för tjuven. Nu har det gått 56 dagar sedan årsskiftet. Av dessa har vi haft tidningen i brevlådan på utgivningsdagen 35 dagar. motsvarande 62,5 procent.

lördag 22 februari 2014

Statsvetare i media: Med lock och pock

Lärare och forskare vid universitet och högskolor är skyldiga att samverka med ”det omgivande samhället.” Det kallas deras ”tredje uppgift” sid sidan om forskning och undervisning. Det kanske enklaste sättet att fullgöra denna tredje uppgift är att man på olika vis håller kontakt med och medverkar i massmedia. Statsvetare anlitas ofta för att kommentera politiska förhållanden och den politiska utvecklingen både internationellt, i rikspolitiken och i kommunalpolitiken. Många påstår att det till och med har blivit vanligare att just statsvetare inbjuds att kommentera i media.


En av de i detta avseende flitigaste statsvetarna (enligt en undersökning den flitigaste) Göteborgsprofessorn Ulf Bjereld menar att den påstådda ökningen beror på hur det svenska debattklimatet har förändrats: ”Under 1960-och 1970-talen blåste det vänstervindar i debatten och sociologer och fredsforskare dominerade i media. Under 1980- och halva 1990-talet blåste det högervindar i debatten och ekonomer dominerade i media. I dag lever vi i en apolitisk tid. Media överbetonar politik som ett strategiskt spel och då kallas statsvetarna in.”

Hur det nu än är med den saken, så är det inte oproblematiskt med den här relationen mellan forskare och journalister. Ett av problemen är att statsvetare faktiskt inte kan allt. Det borde förstås vara självklart, men tycks inte alltid vara det. Stockholmsprofessorn Kjell Goldmann påpekade i en då och i ämnet uppmärksammad debattartikel i DN 2003 att de internationellt bäst etablerade statsvetarna är helt andra än de som syns i media i Sverige. Goldmann konstaterade att ”tio professorer fick 82 procent av statsvetarnas totala utrymme i den svenska dagspressen. Ingen av de tio platsar dock på tio-i-topp-listan över de internationellt bäst etablerade svenska statsvetarna.”

”En förklaring kan vara”, fortsatte Goldmann, att vissa statsvetare framträder i medierna inom områden där de saknar vetenskaplig kompetens.” Det var ord och inga visor. Detta skrev Goldmann 2003 och baserade sig på egna bibliometriska undersökningar (bibliometri bygger på att man räknar den vetenskapliga litteraturens omfång och används vid värdering av forskares, lärosätens och länders vetenskapliga produktion). Hur är det idag?

Negativt samband mellan att vara känd i media och att vara känd i forskarsamhället
Tidningen ”Från Riksdag och Departement” rapporterade sommaren 2012 vilka statsvetare som hade fått störst utrymme i pressen under det senaste året. En tio-i-topplista publicerades. Webtjänsten ”Google Scholar” listar publikationer av olika författare men också publikationer där en författare omnämns. Antal träffar här kan alltså ses som en grov indikator på hur produktiv och känd en viss person är i vetenskapssamhället. Om man söker på de statsvetare som finns på Riksdag och Departments topplista och noterar antal träffar är det negativa sambandet slående.

De tio i pressen mest citerade statsvetarna (Media) och rangordning efter antal träffar i Google Scholar
De fyra statsvetare som är mest flitiga i media kommer alla på relativt låga positioner i Google Scholar. Särskilt markant är detta med stockholmsstatsvetaren Jenny Madestam som är nummer två på tidningarnas lista men sist när vi ser till träffar i Google Scholar. Den fristående statsvetaren Stig-Björn Ljungström utmärker sig också med en särskilt stor skillnad i placering – mediafavorit nummer tre men näst sist på träfflistan. För den statistiskt intresserad kan berättas att rangkorrelationen mellan de båda listorna är -0,43 (minus betyder att höga placeringar på den ena listan går ihop med låga på den andra).

Bibliometrispecialisten Ulf Sandström publicerade 2007 en bibliometrisk undersökning av svensk statsvetenskap (”Svensk statsvetenskap i bibliometrisk belysning” Statsvetenskaplig Tidskrift 2007, årg 109 nr 4 s 339-357). Han redovisar en tio-i-topplista över de i vetenskapliga skrifter mest citerade svenska statsvetarna. Antal citeringar i vetenskapliga publikationer brukar användas som ett mått på forskningens kvalitet. Det handlar visserligen om lite olika tidsperioder men det är slående att det bara finns ett namn på Ulf Sandströms topplista som också finns med på R&D:s topplista över de mest medieaktiva. Om man prövar med antal träffar i Google Scholar är medianen för namnen på R&D-listan 858 men på Sandströms lista 1965, d v s dubbelt så många. Ett vanligt medelvärde blir lite missvisande eftersom Sandströms lista innehåller svensk statskunskaps verklige superhjälte Jon Pierre med hundratusentals träffar i Google.

Särskilda risker för regionala och lokala redaktioner
 Jag som har och haft tillfälle att följa några regionala etermedia (bland annat P4 Västmanland samt SVT:s Tvärsnytt) har noterat att det är vanligt att man där ofta vänder sig till lokala förmågor från de små universiteteten och ”distriktshögskolorna”. Sammantaget blir det inte så mycket att de tillfrågade tar sig in på en lista typ R&D:s topplista, men skulle man göra lokala topplistor skulle en del lokala statsvetare komma synnerligen högt upp. Detta är särskilt riskfyllt eftersom urvalet på de mindre universiteten och högskolorna blir väldigt begränsat och att ett mycket litet antal specialiteteter är företrädda. Utan att hänga ut någon speciell kollega så har jag hört statsvetare i dessa och andra regionala och lokala etermedia fabulera fritt utan koppling vare sig till statsvetenskaplig forskning eller till den politiska verkligheten. Det är förstås inte bra varken för den enskilda statsvetarna, statsvetenskapen, mediaredaktionerna eller publiken.

Men det är inte bara på vischan som det finns risker. Hur underligt det kan låta så finns det ganska många statsvetare som egentligen inte är intresserade av politik. Som en följd av detta ointresse har de också väldigt bristfälliga kunskaper om politik. Jag kunde se det ganska tydligt under min tid vid Stockholms Universitet där den statsvetenskapliga institutionen dåförtiden behärskades av en falang som förnekade den påtagliga verkligheten. Allt var konstruktioner och berättelser. Empirisk kunskap föraktades. Om media fick fatt i någon företrädare för denna gruppering och frågade om något i den aktuella politiken är det inte att undra över att svaret blev i form av häpnadsväckande fria fantasier.

Tjat, tjat, tjat!
Hur kan det bli så här? En förklaring kan vara journalisternas bristande ”beställarkompetens”. Jag har varit med om situationer där det är uppenbart att den journalist som tar kontakt egentligen inte är intresserad av vad jag har att säga. Det viktigaste är att få ihop en kommentar från en statsvetare före pressläggning. Det brukar ta sig uttryck i att hen tjatar sig blå. Att jag säger att jag inte vill och att jag inte kan spelar ingen roll. 

Tjatet fortsätter in i det absurda. Det har faktiskt hänt mig själv att jag till slut har gett med mig och kommenterat något som absolut inte är min kompetens. Bara för att bli av med blodigeln. Jag tror att journalister måste ha en känsla för att ett nej är ett nej. Ibland har också det omvända inträffat. Den kontaktande journalisten har bestämt sig för vilken ståndpunkt hen vill ha förfäktad. Och sen tjatar hen om det. Andra problem i kommunikationen kan uppstå om journalisten och statsvetaren har helt olika föreställningsvärldar. De ställer helt enkelt frågor som vi som statsvetare upplever som helt fel ställda.

Jag sysslade en gång med utvärdering av kommundelsnämnder. Syftet med kommundelsnämnder, om nu någon minns dem, var att förbättra den kommunala demokratin och ge medborgarna ett större inflytande. Detta inträffade förstås inte. Egna och andras undersökningar var tydliga. Däremot kunde man visa att införandet av kommundelsnämnder kunde medföra ett förstärkt politikerinflytande på tjänstemännens bekostnad. Reportern från Metro som jag beskrev denna trots allt positiva demokratieffekt blev alldeles tyst i luren. Efter en lång stund sa hen: ”är det bra det?”. Jag berättade då historien om den demokratiska styrningskedjan från medborgarna via politikerna till förvaltningen och att tjänstemannavälde kunde tolkas som att detta förlopp gått i baklås. Efter ytterligare tystnad sa reportern: ”ja så kan man förstås se det.” 

Elementära kunskaper om politik och samhälle saknas ibland. Då blir det svårt att kommunicera.
Den mest fantastiska historien jag varit med om i detta sammanhang är den journalist som trodde att ett forskningsprojekt om regionala partnerskap inom ett forskningsprogram om regionalisering handlade om homosexuella. Så om det blir tokigt med statsvetares medverkan i media så är det sannerligen inte alltid deras eget fel.

Linslus eller högdragen elfenbenstornssittare?
Sett från den andra sidan kan man ställa sig frågan vad som driver statsvetarna att medverka i media. Jag tror att hela skalan finns företrädd här. Det finns säkert de som uppfattar att de har personliga fördelar av att medverka i media. Att vara känd från till exempel TV kan säkert vara personlighetsstärkande. Det finns nog till och med de som hoppas att kändisskapet kan bli en födkrok. Så finns de som inser att det faktiskt är deras skyldighet att utföra tredje uppgiften även om det kan vara jobbigt i vissa situationer. Och så finns det de som inte för död och pina vill medverka och som inte i realiteten erkänner den tredje uppgiften. Den första kategorin är säkert lätt att övertala och de som hör till den andra kategorin kan förmodligen tjatas omkull.

Förbli vid din läst!
Det har varit en debatt i professionen om hur man bör förhålla sig. Det har varit inlägg i bloggar, debattartiklar av olika slag och till och med ett Almedalsseminarium. En vanlig uppfattning är att man som professionell statsvetare bör hålla sig till sin läst.

Gissur Erlingsson vid Linköpings Universitet skriver: ”Min grundinställning är enkel: det ingår i journalisters jobb att veta vilka samhällsvetare är bra på vilka frågor, och det ingår i den enskilde samhällsvetarens jobb att bara uttala sig om något han/hon kan något om – annars bör man referera vidare till en kollega med bättre kunskaper på området.”

Göteborgsforskaren Henrik Ekengren Oskarsson (9:a på R&D-listan): ”Det är eftersträvansvärt att rätt frågor besvaras av en person som a) för tillfället är aktiv och bedriver forskning på området, b) nyligen har publicerat eller bedrivit undervisning i det aktuella ämnet, eller åtminstone c) varit sakkunnig för eller på annat sätt nyligen bedömt forskning på området. … De flesta frågor mår bra av att bollas vidare till någon annan som vet bättre hur smickrande det än kan vara att stå överst på journalisternas lista med telefonnummer.”

Marie Demker, Göteborg, 7:a på R&D:s lista: ”För mig är den avgörande frågan vad jag kan tillföra. Har jag något att säga utifrån min professionella position som bör sägas i debatten – i så fall skall jag medverka. Som intellektuell kan jag bidra med perspektiv och tolkningar, som expert kan jag bidra med kunskap om ett särskilt fenomen och som forskare kan jag informera om forskningsläget inom en viss kunskapssfär.”

Man skulle kunna sammanfatta råden till forskarna:

Yttra dig om det du har sakkunskap! Skicka annars vidare till någon annan.
Ge inte efter för tjat och hägrande kändisskap!

Och till redaktionerna:

Tjata inte! Alla förlorar på framtjatade kommentarer.
Se till att ni har grundläggande samhällsvetenskapliga kunskaper!
Se till att skaffa er en åtminstone vag uppfattning om vem som kan svara på vad!

fredag 14 februari 2014

Tidningstjuven trappar upp

Efter ett långt uppehåll var tidningstjuven tillbaka för någon vecka sen. Nu ökar hen takten i tidningsstölderna. Idag var vår tidning stulen ur brevlådan. Sedan årsskiftet har det nu gått 45 dagar. Av dessa har vi haft Dagens Nyheter i brevlådan på utgivningsdagen 29 dagar. Det motsvarar 64,4 procent.

torsdag 13 februari 2014

Såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro...

Svenska Kyrkan i Fagersta AB har vunnit ett mål mot Fagersta kommun i kammarrätten. Kommunen har betalat för lite i skolpeng till bolagets friskola. Parternas företrädare kommenterar i radion utgången av processen:

Kyrkobolagets operativa chef (=prästen) Henrik Rydberg :

"Det är klart att det finns hål att stoppa pengarna när vi mot vår vilja tvingats agera bank åt Fagersta kommun ... Det här är ett exempel på dålig myndighetsutövning och maktfullkomlighet."

Kommunalrådet Stig Henriksson (V):

"Vi kan i längden inte föra över så mycket pengar, som kanske tas från vår skola där behoven finns till en friskola där behoven inte finns."

lördag 8 februari 2014

Lillsemester: Rock and roll och tapas

Vi har varit på lillsemester. I lördags såg (och hörde) vi Nationalteaterns Rockorkester i Uppsalas ståtliga konserthus. Det var full rulle. När bandet spelade "Livet är en fest" blev jag nästan lite orolig att konserthusets balkong skulle rasa samman. Ibland var det lite svårt att höra texterna. Det blev lite skrälligt och skränigt. Även om anslaget hela tiden är progg så är ju progg just inte mycket utan budskapet. I dethär avseendet var Matilda Sjöberg med "Hanna från Arlöv" föredömlig. Budskapet gick fram. Frontmannen Mattias Hellberg var sämre i det avseendet. Å andra sidan var han faktiskt på två ställen samtidigt eftersom han på samma gång sjöng i TV:s "På spåret".  Men Ulf Dageby är ju alltid Ulf Dageby. Hör honom här (dock från ett annat tillfälle) med Dylans "Bara om min älskade väntar"



Matkonsulatet!
Idag var det tapaslunch med Doris på Matkonsulatet. Också där var det full rulle och i det närmaste fullsatt. Och osannolikt god mad.




Jag har tidigare länkat till en artikel i tidningen "Mitt i Kungsholmen". För den som läser spanska finns också en artikel i "El Periodico" här. Eller till och med på katalanska för den som så önskar. 


torsdag 6 februari 2014

Byt ut arga prästen!

Västanfors-Västervåla församling i Fagersta är ett omfattande affärsföretag. Verksamheten är bolagiserad och bedrivs i ett antal bolag ägda av koncernbolaget ”Svenska Kyrkan i Fagersta AB.” Operativ chef är kyrkoherden Henrik Rydberg. Under en följd av år har det rått i det närmaste krigstillstånd mellan kyrkobolaget företrätt av den operativa chefen och kommunen företrädd av kommunalrådet Stig Henriksson (V). För tidigare inlägg om stridigheterna där man inte dragit sig för att ses i rätten, se här.

Nu har stridigheterna flammat upp på nytt. Kommunen äger den gamla sockenstugan i Västanfors som bland annat använts som samlingslokal. Problemet är att stugan ligger på kyrkans mark som kommunen arrenderar. Nu menar kyrkobolagets operativa chef att avtalet har gått ut, och att kommunen måste ta bort sin sockenstuga.

-       Vi behöver komma åt den här marken, säger han till Sveriges Radio.

Kommunen företräds här av Norra Västmanlands kommunalteknikförbund och dess förbundschef Harold Nilsson. Han menar att det inte är solklart att arrendeavtalet har gått ut.
Prästen/operativa chefen föreslår att kommunen ska skänka sockenstugan till församlingen. Men det räcker inte med det. Kommunen borde dessutom betala 50.000 kronor till församlingen för eftersatt underhåll. Församlingen kan alltså tänka sig att ha kvar sockenstugan och till och med rusta upp den, om kommunen betalar. Hur det går ihop med att ”vi behöver komma åt marken” är oklart.
Kommunens Nilsson menar i stället att församlingen kan få köpa stugan för 200.000 – 300.000 kronor.

Tonläget trappas upp. Rydberg säger att kommunen förhalar sitt beslut. Man har ju haft tid på sig ända sedan jul att bestämma sig. Nilsson svarar att Rydberg inte ska spänna musklerna på det här sättet, mot bakgrund av att kyrkan har agerat tidigare i vissa fall.

– Kyrkan kapade fruktträd på kommunens mark, ställde upp baracker på kommunens mark, har borrat berg och brunn på kommunens mark istället för sin egen - men inte spänner kommunen musklerna på det här sättet.


Bästa sättet att lösa konflikten vore enligt Nilsson att ”byta ut Henrik och mig.”
Kyrkokoncernen

måndag 3 februari 2014

Också tidningstjuven åter på banan

En annan gammal kompis som varit borta länge är måndagstjuven. Också hen har kommit tillbaka nu. Idag var tidningen stulen ur vår brevlåda. Egendomligt nog fanns det inte någon tidning idag. Än så länge har det bara gått 34 dagar av det nya året. Av dessa har vi haft Dagens Nyheter i brevlådan på utgivningsdagen 21 dagar vilket motsvarar 61,8 procent.

Utdelningsstatistik för DN år 2014 hittills:

Antal dagar
Procent
- tidningsfria dagar
2
5,9
- lördag-söndag, tidningen kom på måndagen
10
29,4
- lördag-söndag, tidningen kom inte på måndagen
0
0,0
- vardagar, utebliven tidning
1
2,9
Dagar med tidning på rätt dag
21
61,8

För jämförelsens skull kan jag berätta att träffprocenten tidigare år varit så här:

År
Träffprocent
Antal dagar med stulen tidning
2011
64,9
27
2012
62,0
37
2013
65,8
19

Med andra ord börjar det nya året illa för oss och för Dagens Nyheter. Men bra för tidningstjuven förstås.


Banan på banan igen

2014 års snöbanan
En gammal kompis från vintern 2010 gjorde besök i går kväll. I morse var hen borta igen.

lördag 1 februari 2014

Stinsen upp som en raket!

Den fantastiska historien om Valde Fehrm, stinsen i Skinnskatteberg som vägrade ge upp för SJ:s nedläggningar, har gått som en raket från ingenstans till förstaplatsen på tio-i-topplistan över mest lästa inlägg förra månaden. En bubblare är också Kungsholmens nyöppnade katalanska restaurang ”Matkonsulatet” på tredje plats.

Det har varit en ganska omfattande trafikökning i januari. Totalt var 840 besökare inne på sidan i januari (427 i december) varav 644 (323) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,43 (1,72) och genomsnittlig tid per besök var 81 (75) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, Finland, USA, Norge, Tyskland, Storbritannien, Spanien och Thailand. Ströbesökarna kom från Armenien, Barbados, Bulgarien, Canada, Danmark, Israel, Nederländerna och Sydafrika.

De tio mest visade inläggen under januari:

3.   Snart är det dags! (ny)