Regnbågen och guldpottan

Blockpolitiken är sedan 50-talet cementerad i den svenska politiken. Det är i stort sett otänkbart att Socialdemokraterna skulle kunna ingå i samma regering som något av de borgerliga partierna vad än Stefan Löfven säger. Efter det borgerliga maktövertagandet 2006 har skiljelinjerna mellan de båda blocken blivit än djupare. Miljöpartiet har emellanåt sprattlat emot men behandlas numera för det mesta som en del av vänsterblocket (”de rödgröna”). Sverigedemokraterna har i alldeles övervägande utsträckning ordnat in sig som ett borgerligt stödparti.

Men i kommunerna är bilden delvis annorlunda. Enligt sammanställningar av Sveriges Kommuner och Landsting har 44 av de 290 kommunerna en blocköverskridande styrande koalition. I de allra flesta av dessa fall är det Socialdemokraterna som gått i koalition med ett eller flera borgerliga partier. Men i 14 kommuner är också Vänsterpartiet med i styret. Bara i en kommun (Orust) är Vänsterpartiet med i kommunens styre medan Socialdemokraterna står utanför. Under tidigare valperioder har sådana lösningar varit vanligare. Efter 2006 års val bildades blocköverskridande koalitioner i 66 kommuner och efter valet 2003 var det hela 75 kommuner. Minskningen hänger säkert ihop med att blockgränsen har stelnat allt mer på den nationella nivån.

Det finns från tidigare perioder flera exempel på blocköverskridande koalitioner där Socialdemokraterna inte ingick. I populärjargongen har dessa grupperingar kommit att kallas ”regnbågskoalitioner”. Det var framförallt efter valet 1998 som ”regnbågskoalitionerna” fick ett uppsving. Det hände i Kalix, Timrå, Norberg och Fagersta. Efter valet 2002 styrdes landstinget i Sörmland av en regnbågskoalition. Efter valet 2006 tvingades Socialdemokraterna i opposition i Boden och Jokkmokk.

Ibland har bildandet av ”regnbågskoalitioner” tagits till intäkt för påståenden om ideologiernas död och kommunalpolitikens förment opolitiska karaktär. Det är förmodligen inte sant. Däremot kan det ha funnits lokala frågor som har ansetts vara så viktiga att man åtminstone tillfälligt kunnat gräva ned stridsyxan. Men den allra vanligaste bakgrunden har nog varit att Socialdemokraterna i vissa delar av landet, där de så länge någon kan minnas har haft makten, blivit alltför maktfullkomliga. De okonventionella allianserna har då haft till syfte att bryta denna maktställning. Och det är inte ett tecken på att kommunalpolitiken har blivit ”opolitisk”. Snarare är det tvärtom. Det gäller att blåsa liv i en förstenad politik.

- Att få igång demokratin igen är absolut viktigast, sa Fagerstas vänsterpartistiska kommunalråd Stig Henriksson i en tidningsintervju 1998.

Det finns många vittnesmål om hur förlamande det har varit för kommunerna när ett parti fått styra i orubbat bo i decennier, i en del fall i uppåt 70 – 80 år. Några sossegubbar har bestämt allt. Kommunfullmäktige har reducerats till ingenting. Alla beslut har redan fattats på arbetarkommunen. En död hand har lagts över den lokala demokratin.

Efter segervalet 1998 sa de nyblivna vänsterpartistiska kommunalråden i Norberg och Fagersta till SvD:

- En överenskommelse [med Socialdemokraterna] låg också färdig, men medlemmarna sade ifrån. De var trötta på socialdemokraterna och ville inte vara dörrmatta åt dem (Kent Persson).

Även i Fagersta var invånarna innerligt trötta på socialdemokraternas överhetsfasoner. Att gå högerut för att protestera är otänkbart för de flesta i dessa trakter och då är vänsterpartiet det enda alternativet (Stig Henriksson)

Men det är inte bara den lokala demokratin som har mått bra av regnbågskoalitionernas maktskiften. Det har till och med varit vitaliserande för det socialdemokratiska partiet att få gå i opposition. Maktskiftena har varit händelser som har skakat om partiapparaten och satt igång förändringar.

- Det kanske kan ha varit bra att få ett annat perspektiv, sa Jörgen Danielsson socialdemokratiskt  kommunalråd i Eskilstuna om regnbågskoalitionens maktövertagande i Sörmlandslandstinget i Dagens Samhälle 2006.

Av detta lär vi oss, att så kallade regnbågskoalitioner i kommunerna inte är ett uttryck för avideologisering. Istället kan det vara en hävstång för att välta maktfullkomliga pampar eller på annat sätt illa fungerande maktpartier över ända. Vitalisering av den lokala demokratin, som i bästa fall är tunnan med guld vid regnbågens slut, är ett djupt ideologiskt mål.

Och kanske väntar en liten guldkruka också de avsuttna.