Inför första maj

Inför första maj lyssnar vi till Gudrun Schymans barnkör som framför sången till Stalin

Svensk skolpolitik: Full back mot framtiden

Den svenska skolan presterar allt sämre och sämre. I internationella jämförelser sjunker rankningen av Sverige efter skolelevernas prestationer. Med ivrigt understöd av borgarpressen driver majorhelvetet att orsaken är ”kommunaliseringen” av skolan. Sådana helt obelagda påståenden kan bara vara ett led i misstänkliggörandet av en av det svenska demokratiska statsskickets grundpelare – den kommunala självstyrelsen.

I en artikelserie av en av Pravdas (DN) stjärnreportrar har budskapet på senare tid trummats in: Den svenska skolans förfall beror på inkompetenta, populistiska och allmänt ondsinta kommunalpolitiker. Tesen understryks med anekdotiska belägg. Särskilt illa tycks det vara att lärarnas status har sjunkit. Skolläraren bildade förr tillsammans med prästen, storgodsägaren eller brukspatron, landsfiskalen och stinsen landsbygdens honoratiores. Det var de som var – som fransmännen säger les notables i byn. Skollärarna har fått slå följe ut ur den gamla tiden med präster, godsägare, landsfiskaler och stinsar. Att det skulle ha något med ”kommunaliseringen” av skolan förefaller befängt.

Som speciellt ondsint har det setts att ”dagisfröknar” har kunnat bli rektorer. Här andas Pravdas och majorhelvetets anhang ett rent förakt för förskolan, dess pedagogik och dess pedagoger. Systematiskt undviker man att använda termen ”förskola” och talar istället om ”dagis” eller ”barnomsorg”. Jag är inte ens övertygad om att det förhållandet att förskolepedagoger kunnat utses till rektorer har med ”kommunaliseringen” av skolan att göra. Det torde snarare vara ett utslag av förskolans integrering i skolan, som markerades 1998 av att ansvaret på statlig nivå flyttades från social- till utbildningsdepartementet, samt av att en första läroplan för förskolan antogs.

Klappjakten på kommunerna påminner om hur det var i Storbritannien under Thatchers tid. Också där och då framställdes kommunerna som ineffektiva, inkompetenta och styrda av politiker som huvudsakligen drevs av att försvara sina revir och positioner. Ur kommunerna kunde inget gott komma. Kommunerna avlövades viktiga funktioner som istället privatiserades, flyttades till icke-valda organ eller till och med förstatligades. Skolan var ett utmärkt exempel. Om föräldrarna vid en skola så krävde, kunde en skola ”opt out” från den kommunala Local Education Authority för att istället administreras av staten. Om Margret Thatcher sa man ”She hates everybody who is elected. Except herself”. En viktig bakgrund till detta hat var förmodligen att många kommuner var Labour-styrda. Det är väl inte osannolikt att majorhelvetet och hans hejdukar i Pravda och resten av borgarpressen styrs av liknande bevekelsegrunder.

Den svenska folkskolan kom till 1842 och var från början en angelägenhet för kyrksocknarna men kom så småningom att övergå till kommunerna. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet började staten på olika sätt att alltmer reglera verksamheten. Den statliga Folkskoleöverstyrelsen kom till 1914 och slogs 1920 samman med Läroverksstyrelsen till Skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen kom så småningom att organiseras med länsskolnämnder i länen som hade att kanalisera den statliga styrningen till de kommunala skolorna. Den kommunala skolverksamheten blev in i detalj reglerad och ekonomiskt helt beroende av villkorade statsbidrag.

Strängt taget var skolan fortfarande kommunal, men staten reglerade och finansierade stora delar av verksamheten. Staten stod för utbildning och behörighetskrav för lärare. ”Kommunaliseringen” 1991 innebar att detaljstyrningen minskades. De särskilda statsbidragen till skolan upphörde så småningom och kom att ingå i det generella statsbidraget – ”påsen pengar” – till kommunerna. Skolöverstyrelsen lades ned och ersattes av det betydligt mindre Skolverket. Skolverkets huvuduppgift var att övervaka målstyrningen av skolan. Decentralisering och målstyrning var viktiga ledord för hela den offentliga sektorn. Uppifrån skulle målen sättas medan lägre nivåer skulle ha frihet att på bästa sätt söka medlen för att uppnå målen.

Andra reformer genomfördes under 1900-talets slut som kom att påverka skolan. En sådan var den tidigare nämnda integrationen av förskolan i skolväsendet. En annan var friskolereformen och det fria skolvalet. Från början var det väl tänkt att friskolorna skulle representera andra pedagogiska synsätt, eventuellt andra livsåskådningar, verksamhet inom etniska grupper och kanske också en möjlighet för kooperativa lösningar på landsbygden. I stor utsträckning har det inte blivit så. Det handlar numera allt oftare om utbildningskoncerner ägda av riskkapitalbolag, som framförallt är ute efter att göra stora vinster – dels på verksamheten i sig, d v s på skattepengarna, dels på spekulation om företags- (läs skol-)försäljningar till andra kapitalister. En tredje förändring är nya pedagogiska arbetssätt: Redan med införandet av grundskolan på 50- och 60-talen gavs plats för arbetsmetoder med starkare inslag av aktiverande moment, inte bara mekaniskt rabblande av kunskaper.

Av Skolverkets utvärderingar framgår att friskolesystemet har bidragit till den sjunkande resultatnivån – precis tvärtom vad som var de blåögda avsikterna. Klasskillnaderna ökar men även överklassens barns prestationer sjunker. Detta är resultatet av privatiseringen av skolan. Inte av kommunaliseringen.

Den moderna tiden har utraderat vördnaden för överheten. Landsbygdens honoratiores har försvunnit. Detta är orsaken till lärarnas påstådda statusförlust, som inte orsakats av kommunaliseringen.

Med den moderna skolpolitiken efter andra världskriget tonades rabblandet av utantillkunskap ned (när jag själv började i skolan 1953 fick vi lära oss psalmverser utantill) till förmån för ett mer aktivt och kritiskt arbetssätt. Denna föraktade ”flumskola” är ett resultat av moderniteten. Inte av kommunaliseringen.

Med integreringen av förskolans pedagogiska verksamhet i skolan blev det möjligt även för förskolepedagoger att utbilda sig till skolledare och få skolledartjänster. 50-talsnostalgikerna upplever detta som ytterligare en devalvering av skolläraryrket. Men det är resultatet av integreringen av förskolan i skolan. Inte av kommunaliseringen.

Min egen erfarenhet av skolan i de kommuner jag har bott är att den kommunala förvaltningen och de politiker som haft ansvaret för skolan på ett seriöst sätt har jobbat för att förbättra skolan. Inte minst har jag sett det här i Skinnskattebergs kommun där man dras med en grundskola med stora problem – hög kostnadsnivå och svaga resultat. Det finns absolut ingenting som tyder på att detta förbättringsarbete skulle ha skötts bättre av en avlägsen statlig byråkrati i Stockholm.

För vi ska komma ihåg att det är totalt omöjligt med ett demokratiskt politiskt inflytande på en så gigantisk organisation som hela den svenska skolan. Ett ”förstatligande” skulle innebär att man på nytt måste bygga upp en megabyråkrati – en ny Skolöverstyrelse – som skulle vara fullständigt oåtkomlig för politisk styrning. Majorhelvetets och Pravdas stjärnreporters kamp mot den ”kommunala skolan” är därför en kamp mot demokratin och för byråkratiskt självhärskardöme.

He hates everyone elected. Except himself.

Nordiskt sönderfall?

Riksdagsvalet i Finland är klart. Resultatet blev förfärligt. De högerextrema Sannfinländarna blev tredje största parti och omtalas på allvar som regeringspartner. Förutom EU-skepticism och rasism har språkfrågan varit en viktig fråga för partiet. Svenskans ställning som ett av två nationalspråk hotas.

Det spekuleras om en regering ledd av Samlingspartiet med medverkan från Socialdemokraterna och Sannfinländarna - en i rikssvenska ögon osannolik regering. Det vore som om Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna skulle regera ihop. Men finländsk politik följer andra regler än svensk. Samlingspartiet och Socialdemokraterna var under finlandiseringens tid otänkbara i regeringen eftersom de inte godkändes av Moskva.

Regeringarna leddes alltid av Centern - nu i opposition efter en rad korruptionsskandaler - och innehöll i övrigt allehanda partier utom Socialdemokrater och Samlingspartister. Som en finländsk statskunskapsprofessor förklarade "I Finland har vi val av samma skäl som man har bröstvårtor fast man inte ammar - för säkerhets skull".

Motståndet mot svenska språket är ett ytterligare led i Nordens sönderfall. Eliten kan nog alltid kommunicera med varandra, men den tid när vanligt folk kunde prata med varandra över gränserna tycks försvinna. Med finnar och islänningar och ibland till och med med danskar talas det nu allt oftare engelska. Det är väl en tidsfråga innan stockholmarna talar engelska med skåningar och norrbottningar!

Själv blir jag störd när svensk TV intervjuar både folk på gatan och politiker i Finland på engelska. Antingen får man försöka med svenska eller så får man skicka en finskkunnig reporter. Det finns 300.000 - 450.000 (uppgifterna varierar) sverigefinnar så det måste finnas en hel drös kompetenta journalister bland dem. Eller så får man väl ha tolk. Så snart det måste talas engelska i Finland så säger det bara swisch och så flyger Finland iväg i exotism. Det blir ett utland på samma sätt som Azerbajdzjan eller Filippinerna.

Trots den numera ganska olikartade politiken i de nordiska länderna har vi mycket gemensamt. Sedan 50-talet har vi en gemensam arbetsmarknad och passfrihet. Man kan resa vart och bosätta sig var man vill. Kulturarvet har starka gemensamma inslag. Vi har en gemensam historia, särskilt när det gäller Sverige och Finland. Men om vi inte kan tala med varandra är det snart klippt.

Linnea i gungan

Linnea Amanda har varit på besök hos morfar och Ingrid. Hon har jobbat hårt med att öva att gå. Eftersom hon helst vill hålla i två händer lämnade hon tre vuxna med knäckta ryggar efter sig. Andra landvinningar i helgen är t ex att klappa händer på kommando. Bildgalleriet visar Linnea sovande middag i vagnen på promenad till badplatsen. Där kunde man krypa och käka gräs, stå lutad mot en uppochnedvänd båt men framförallt gunga. Gungandet var en sådan succé att när vi kom hem blåste Sara och morfar nytt liv i Emmas, Hannas och Saras 28 år gamla gungställning. Braksuccé det också. Till slut kroknade hon men fick mysa i morfars knä medan morfar stilla sjöng "Befria Södern".

Styckmördaren i Örebro som målvakt

Det har av och till varit anledning att kommentera inflationen i akademiska titlar. Det har t ex gällt Thomas Östros av Aftonbladet förlänade doktorsgrad, Sven-Otto Littorins falska mastergrad, Göran Perssons upphöjning till medicine hedersdoktor av Örebro Universitet i samband med att universitetet sökte tillstånd att anordna läkarutbildning, en hovreporters självutnämning till statsvetare o s v.

Ett mer makabert exempel är den misstänkte styckmördaren i Örebro. Han har i pressen – särskilt i Aftonbladet utnämnts till ”universitetschef”, ”hög universitetschef” alternativt ”skolchef”. När jag först såg titulaturen associerade jag till universitetets rektor. Jag har träffat Örebro Universitets nuvarande rektor och jag känner väl den förre. Åtminstone den nuvarande har jag svårt att föreställa mig som styckmördare.

Det visar sig att styckmördaren, numera självspillingen, var studierektor och universitetsadjunkt. För de inte informerade kan det vara läge att lite grand repetera titelstrukturen vid universiteten. Det finns en hierarki av akademiska examina. Lägst är grundexamen kandidatexamen och ett snäpp högre magisterexamen. En ny nivå som de senaste åren har införts – den ”avancerade nivån” – har en masterexamen. På forskarutbildningsnivån finns den lägre licentiatexamen och den högre doktorsexamen.

Lärartjänsterna är i princip tre: Högst är professor följt av universitetslektor. För båda dessa tjänster krävs i princip doktorsexamen. Den lägsta nivån är universitetsadjunkt. Här räcker det med en kandidatexamen.

Innehavare av lärartjänster kan som en del av sin tjänst ha olika ledningsuppdrag. Överst i hierarkin kommer rektor som är chef för hela universitetet eller högskolan. På en mellannivå – de olika fakulteterna kommer dekanerna. Rektor och dekaner brukar vara professorer. På institutionsnivån som kommer under fakulteterna brukar cheferna kallas prefekter. På Universitetet i Örebro används istället titeln akademichef. Prefekter/akademichefer brukar vara professorer eller universitetslektorer.

Det lägsta av ledningsuppdragen är studierektorn, som det brukar finnas en eller flera på en institution. Det är en i huvudsak administrativ syssla, där det egentligen är tveksamt om man kan tala om ett ledningsuppdrag.

Styckmördaren – den höge universitetschefen enligt pressen – hade alltså den lägsta förekommande utbildningen, den lägsta lärartjänsten och det lägsta ledningsuppdraget. Det är som att kalla en lagbas för ”en hög chef i byggbranschen” , en vicekorpral för ”en hög chef i armén” eller en reporter på Aftonbladet för ”mediemogul”.

Varför blir det så här?

En teori är att journalisterna inte vet bättre. Den teorin tror jag inte på. De allra flesta journalister idag är högskoleutbildade och har under flera år varit i kontakt med universitetet och borde känna till dess organisation.

Nej, det handlar nog om något annat. Jag skulle tro att det är så att det förstärker dramaturgin om man kan hitta någon känd eller åtminstone någon ur överheten som man kan ställa ut till allmänt beskådande. Det är därför som TV-hallåor eller dokusåpamedverkande blir ”TV-stjärnor” i tidningen. Allra helst hade man nog velat göra styckmördaren till utbildningsminister.

Man tror med andra ord att publiken vill ha det anordnat på det här sättet. Då säljer man mer lösnummer. Enkla ekonomiska drivkrafter med andra ord.

Men nästa fråga blir då varför folket vill ha det så? Gissningsvis finns det en misstro hos folket gentemot överheten – ofta inte utan anledning. Om man kan slänga åt folket någon ur överheten som folket kan gotta sig åt och gärna slita i stycken blir folket belåtet. En konsekvens av att folket är belåtet är förstås att överheten i lugn och ro kan fortsätta med sina skändligheter – att berika sig på andras bekostnad, skörlevnad, brottslighet och allmänt diskreta charm. Om pressen med jämna mellanrum kan få välja ut någon på lägsta stegpinnen, klä ut honom eller henne till högstahöns och slänga till vargarna, får de riktiga högstahönsen vara i fred. På det här viset blir den misstänkte styckmördaren som en ”målvakt” som får ta på sig överhetens synder. Ett slags ställföreträdande lidande.

Smörgåstårtan på dagordningen igen

Smörgåstårtan har en djup symbolisk innebörd för Köpingsborna. Vi minns hur världens längsta smörgåstårta med noterat rekord i Guiness rekordbok skulle rehabilitera Köping efter nesan att ha blivit utnämnt till Sveriges tråkigaste stad. Filip Hammars och Fredrik Wikingssons bok "Tårtgeneralen" kretsar kring det lyckade världsrekordförsöket för 25 år sedan.

Nu erfar vi av Bärgslagsbladet att smörgåstårtefrågan vållat en upphetsad debatt på Köpings kommunfullmäktige häromveckan. Bakgrunden är ett positivt bokslut för kommunen. Oppositionsledaren Ola Saaw (M) föreslog att all kommunal personal skulle tackas för goda insatser med smörgåstårta. Valet av smörgåstårta motiverade Saaw: "Att bjuda på smörgåstårta rymmer väldig symbolik". Alla nämndordförande fick vittna om hur personalen belönats. Till slut ilsknade kommunalrådet Elizabeth Salomonsson (S) till. Det började likna ett domstolsförhör menade hon.

Stämningen var uppenbart irriterad och långdragen mellan tårtgeneralen Saaw och tårtmotståndarna i majoriteten. Av detta lär vi oss att aldrig underskatta det lokala kulturarvet. En vacker dag biter tårtan tillbaka.

Kan det bli värre Östros?

Den sparkade socialdemokratiska ekonomisk-politiske talesmannen Thomas Östros utnämndes av Aftonbladets ledarsida i går till filosofie doktor:

”Den enda disputerade ekonomen i Socialdemokraternas riksdagsgrupp, Thomas Östros, sparkades utan pardon från partiledningen i förra veckan”

Artikeln är signerad Karin Pettersson, Socialdemokraternas kommunikationschef till 2010.

Ajaj Östros där blev du knuffad ut på hal is. Enligt tillgängliga biografiska uppgifter är Thomas Östros fil lic. Han är alltså inte disputerad. Den som är disputerad är doktor.

Bland det farligaste som finns för offentliga personer är falska akademiska titlar. Ingen glömmer någonsin Refaat El-Sayeds falska doktorshatt. Om inte Sven-Otto Littorin hade fortsatt på den breda vägen skulle vi också främst minnas honom som den som köpt sig en mastergrad från ett bluffuniversitet. Karl-Theodor Maria Nikolaus Johann Jacob Philipp Franz Joseph Sylvester Freiherr von und zu Guttenberg tvingades under nesliga former att avgå som Tysklands försvarsminister. Han var inte nöjd bara med sina adliga titlar utan förfalskade dessutom en doktorsavhandling. Irans inrikesminister Ali Kordan tvingades 2008 avgå och ställdes inför riksrätt efter avslöjanden om en falsk doktorshatt.

Ajaj Östros. Nu riskerar du att komma i riktigt dåligt sällskap.

Barnmat och Juholt mot toppen

Sajten hade i mars 527 besök (649 i februari) varav 357 (508) unika. Nedgången i trafiken hänger samman med ett minskat intresse för succéinlägget om hungerexpressen. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,45 (1,33) och genomsnittlig tid per besök 49 sekunder (32). Regelbundna besökare kom från Sverige, Danmark, Finland, Norge och Tyskland och ströbesökare kom från Brasilien, Canada, Frankrike, Förenade Arabemiraten,Schweiz, Storbritannien och USA.

I topplistan över mest lästa inlägg har Julians test av barnmat och den multidimensionella skalningsanalysen av sossarnas partiledarkandidater avancerat starkt till andra och tredje plats på listan.

1. Ny bok om kommunalval (4:a)
2. Julian finsmakaren (ny)
3. Fraktioner hos sossarna - kommunistspöket avdammat (ny)
   
4. Berättelsen om vad monarkin har betytt (2:a)
5. Stora stygga vargen (10:a)
6. Roterade sosseledarkandidater - Höger-vänster eller modern-gammalmodig (ny)
7. Vem ska man rösta på? Gör ett test! (ny)
8. Var ligger egentligen hjärtat av Bergslagen? (ny)
   
9. Helvetets sjunde krets i Kärrgruvan (5:a)
10. Vuxenwoodstock på Kvarntorpshögen (9:a)