tisdag 18 maj 2010

Vad ska vi göra med nynazisterna?


Ska Sverigedemokrater som blir invalda i riksdagen och fullmäktigeförsamlingarna behandlas som alla andra valda representanter? Eller ska de isoleras och blockeras så att de inte får något inflytande? Den frågan har diskuterats i media på sista tiden. En vanlig uppfattning är att isoleringsstrategin är kontraproduktiv: De isolerade extremisterna uppfattas som den enda oppositionen och får dessutom sympatier som utmobbade. Detta leder till större framgångar i nästa val. Vilka är beläggen för en sådan hypotes?


Allt emellanåt dyker det upp odemokratiska eller på annat sätt obehagliga partier i politiken, som de övriga inte vill ha med att göra. I statsvetenskaplig koalitionsteori kallas sådana partier talande nog ”paria-partier”. Statsvetaren William Downs (2001) diskuterar vilka strategier som kan användas. I grova drag finns det två huvudstrategier. Antingen kan man distansera sig från paria-partiet eller så kan man dra in dem i det politiska arbetet. Till den första strategin hör att man ignorerar det misshagliga partiet: ”Om man struntar i dem så försvinner de”. En mer långtgående strategi innebär att man isolerar partiet t ex genom att bilda stora blockerande koalitioner. Den andra framgångsvägen – att ta med pariapartiet – i det politiska arbetet kan innebära att man samarbetar på olika sätt med dem i förhoppningen att de därmed ska förädlas.


Downs har intervjuat lokalpolitiker i Oslo och Antwerpen om hur de tycker att högerextremisterna (Fremskrittspartiet respektive Vlaams Blok) bör behandlas. Isoleringsstrategierna tilltalar framförallt socialistiska och liberala politiker, medan konservativa och kristliga är mer för samarbetsstrategierna.


Det land i Europa som förmodligen har mest erfarenhet av ”stora koalitioner” är Österrike. Under perioden 1949 – 1995 var det 15 allmänna val i Österrike. Vid nio av dessa tillfällen styrdes landet av en stor koalition med de båda dominerande partierna – Socialdemokraterna och det konservativa Österrikiska Folkpartiet. I genomsnitt förlorade de båda koalitionspartierna 1,1 procent av rösterna vid de nio valen. Vid de sex val då det var enpartiregering (eller vid ett tillfälle en koalition mellan Socialdemokraterna och Frihetspartiet) var den genomsnittliga förlusten för regeringspartierna 0,6 procent. Skillnaden är så liten att den är försumbar. En stor koalition är till nackdel för koalitionspartierna, och därmed till fördel för oppositionen, men detsamma gäller om det är en enpartiregering. Det kostar att regera, och det lönar sig att opponera.


Översatt till aktuella svenska förhållanden skulle detta innebära att Sverigedemokraterna skulle gynnas röstmässigt något av att det bildas stora koalitioner, men det skulle på inget sätt medföra något stort uppsving.


Vad finns det för erfarenhet från svenska kommuner av olika strategier gentemot de nynazistiska Sverigedemokraterna?


En genomgång av valstatistiken från 2002 års val visar att det fanns fyra kommuner, där Sverigedemokraterna var representerade i kommunfullmäktige, och där de hade en vågmästarställning:


I Kävlinge kommun hade Sverigedemokraterna 9 procent av rösterna och 4 mandat i fullmäktige. I valet 2006 ökade röstandelen till 13,1 procent – alltså en ökning med 4,1 procent eller 1,5 gånger 2002 års valresultat. Enligt SVT:s sammanställning styrdes kommunen efter 2002 års val av en koalition mellan socialdemokraterna, vänsterpartiet och moderaterna, vilken kunde mönstra 30 av fullmäktiges 43 mandat. Detta var alltså ett relativt tydligt fall av ”stor koalition”.


I Landskrona hade SD 8,7 procent av väljarna och 4 mandat i fullmäktige. Ökningen till 2006 års val var hela 13,6 procent – till 22,3 procent. 2006 års valresultat var 1,6 gånger 2002 års valresultat. Kommunen styrdes av en vänsterminoritet av socialdemokrater och vänsterpartister med bara 24 av 51 mandat. Här var det alltså möjligt för Sverigedemokraterna att utnyttja sin vågmästarställning och få inflytande över besluten.


I Mölndal med 2 SD-mandat och 2,6 procent av rösterna bildades en majoritetskoalition av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Pensionärspartiet med 31 av fullmäktiges 61 mandat. Här blev det alltså inte möjligt för Sverigedemokraterna att fälla avgörandet i omröstningar. Till 2006 års val ökade andelen röster med 2,4 procent till 5 procent. 2006 års resultat var hela 1,9 gånger 2002 års resultat.


I Orsa hade Sverigedemokraterna ett mandat och 3,1 procent av rösterna. Kommunen styrdes av en minoritetskoalition av Socialdemokraterna, Folkpartiet och Miljöpartiet med bara 14 av 31 mandat i fullmäktige. Åtminstone tillsammans med något annat oppositionsparti kunde SD fungera som vågmästare. Till 2006 års val ökade röstetalet 1,2 gånger eller med 0,7 procent.


Vilka slutsatser kan man dra av detta? Det hävdas ofta i debatten att isolerings- och blockeringsstrategin skulle gynna pariapartiet eftersom de framstår som den enda oppositionen och dessutom som något slags mobbningsoffer. Om detta vore fallet borde framgångarna ha varit störst i Kävlinge. Det var de inte.


I absoluta termer var Sverigedemokraternas framgångar störst i Landskrona där de hade en möjlighet att påverka besluten. I relativa tal var framgångarna ännu större i Mölndal.


Det finns med andra ord väldigt svaga belägg för att tesen om att isolering föder framgång. Det kan till och med vara så, att den mer accepterande strategin är den som medför störst framgångar för extremisterna.


Referenser

Downs William M (2001) ”Pariahs in their Midst: Belgian and Norwegian Parties React to Extremist Threats” West European Politics 24:3


Müller Wolfgang C & Kaare Strøm (eds) (2000) Coalition Governments in Western Europe: Oxford: Oxford University Press


http://svt.se/content/1/c6/70/49/69/Majoritetsforhallanden20061113.pdf

1 kommentar:

  1. Intressant! Du kanske borde skriva ett papper/en artikel om det här?

    SvaraRadera